Militärer och militärmusik är inte kultur
Jag kollar på hemsidan vad tattoo egentligen är. På hemsidan står: ”Tattoo kommer av det engelska tapto, ’tappen i’, som var en signal till soldaterna att gå till kasern eller bivack för natten.
Ursprungligen var det också en order till marketentaren att sätta tappen i tunnan. Det är numera också kopplat till militära ceremonier och militärmusikuppvisningar i paradform. Som underhållningsform gjorde tattoo insteg i Sverige på 1970-talet.”
Underhållningsform, ja, så står det faktiskt. Att kalla militära ceremonier för underhållning är cyniskt. Militärens roll har alltid varit, och är fortfarande, att döda. Helst fienden förstås, men civila män, kvinnor och barn dödas också. Män iklädda välpressade, välskräddade uniformer som marscherar i takt till sprittande musik från välpolerade instrument hade till uppgift att egga mannarna så att de blint lydde order och gick mot döden. Sin egen eller fiendens – eller de civilas som råkade komma i vägen.
Ystad vill vara en kulturstad. Kultur betyder odla, inte förgöra. Militärer och militärmusik är inte kultur. Soldater som marscherar i takt till musik representerar en syn på krig som något heroiskt och skönt. Efter Andra Världskriget finns det knappast någon som kan tycka att krig är hjältemod och att dö för fosterlandet ska vara extra hjältemodigt.
Musik ska bygga på glädje, sjunger Lill Lindfors. Så låt oss få glädje, musik, dans och fest. Jag vill inte ge en enda skattekrona i bidrag till taktfast stöveltramp, men gärna rundhänta bidrag till en levande musikscen där barn, ungdomar, medelålders och pensionärer kan lyssna och delta i musiken. Vore det inte dags att ge musiken en egen scen i Ystad?
