En lång långvandring värd vart enda steg

Men låt inte detta avskräcka er, för den här 22 kilometer långa promenaden i Sjöbo Ora bjuder på något av de vackraste i naturväg som trakten kan visa upp.

Vi hade dessutom tur med en dag så klar och fin att vi såg miltals.

När vi passerat genom tunneln under väg 11 bär det uppför mot Spjällabacken och en jättefin vy över landskapet ner mot Ilstorp och Sövde.

Än så länge följer vi markeringarna i Orans löparspår så något behov av Karins guidetext finns inte. Men behovet skulle snart dyka upp insåg vi.

Efter cirka en timmes lätt vandring nerför på små och lite större skogsstigar och körvägar kommer vi in i en parkliknande miljö med stora ekar. Några av dem är döda och de bildar spännande och fantasieggande skulpturer. Andra levande ekar är märkta med skyltar "evighetsträd".

Sedan följer några kilometers vandring längs med kanten på en brant sluttning. Här översköljs vi av ljuva dofter från blommade hägg. I dalgången öppnar sig landskapet och det är dags för nästa doftsensation - de blommande rapsfälten i närheten av Tågra gård.

Nu konsulterar vi Karins guide för att hitta rätt väg ner förbi Möllehuset och förbi Pälsahuset ner genom Pälsadalen.

Vandringen är här rätt jobbig då skogsvägen är belagd med stenkross som känns genom skosulorna.

När vi nått Vitabäckskällan i närheten av Eriksdal är vi rätt möra i fötterna, varma och hungriga. Vitabäckskällan innebär och att halva vandringen är avklarad.

Efter mackor, kaffe och handtvätt under rinnande vatten från källan är vi redo för andra halvlek.

Här stöter vi nästan genast på ett problem med Karins guide, ett problem som hon själv tar upp i guiden och som gäller vandringsguider över lag. Nämligen att naturen är föränderlig.

För Sjöbo Oras del var det stormen Gudrun som häromsisten möblerade om den verklighet som Karin har beskrivit. Vi hittar en mindre skogsväg med en röd kedja. Men sedan slirar vi av stigen därför att stora fallna träd spärrar vår väg.

Å andra sidan tvingar omvägen oss upp på Pälsadalens krön där vi kan pusta ut och samtidigt njuta av utsikt som för tankarna till någon underskön dal i Skottland. Hänförande!

Vi hittar till slut rätt igen och står plötsligt i en ravin där vi enligt guidetexten ska ta oss norrut. Men hur veta vad som är norr när man står i en ravin som dessutom kröns av drivor av fallna jätteträd.

Som tur är har jag packat ner kompassen och vi tar ut riktning norrut.

Att ta med kompass är nog ett vettigt beslut i största allmänhet när man ska ut vandringar av den här kalibern.

Efter ytterligare några kilometers vandring genom ett växlande landskap med lärkträd, bokar och tät granskog når vi väg 11.

Vi korsar försiktigt den starkt trafikerade vägen och avverkar med rätt ömmande fötter och ben de sista kilometrarna till Orans camping och vår bil. Karins guide har fungerat mycket bra, även om man märker att vissa vägavsnitt varit svåra att beskriva verbalt. Jag får läsa några textavsnitt ett par gånger för att förstå exakt vad som menas. Om jag ska säga något som jag saknar i guiden så är det möjligen en kilometerskala på kartbladen. Men detta är randanmärkningar på en för övrigt bra guide.

Däremot ger den föränderliga verkligheten, som nämnts, mer problem. Ett exempel är löparspåren som man följer i början av vandringen.

I guiden heter det att vi ska följa markeringar märkta med orange, vitt och gult. Men den gula markeringen har målats om till mörkgrön, vilket förvirrar en aning. Senare dyker ett vitmarkerat löparspår upp som inte nämns i guiden

Tyvärr upptäckte vi också ett skönhetsfel i denna vandring nummer 17, väg 11 kallas för väg 13.

Karin har fått inrapporterat en del uppgifter om felaktigheter i guiden och hon lägger ut de rätta uppgifterna på sin hemsida www.walks.hash.se.

Leif Möller

0416-192 12

leif.moller@allehandasyd.se

Svårighetsgrad

Lätt.

Medelsvår.

Svår.