Universiteten fegar ur genusdebatten
Tidigare i år släpptes boken Genusdoktrinen (Fri Tanke förlag) av Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogik vid Göteborgs universitet, och Ivar Arpi, ledarskribent på Svenska Dagbladet.
Boken har fått mycket uppmärksamhet, diskuterats och recenserats, hyllats och kritiserats. Några som dock varken låter sig intervjuas i boken eller vill delta i den efterföljande debatten är företrädare för det forskningsfält som boken granskar.
Forskare och myndighetspersoner som driver på en implementering av en helt annan sorts jämställdhet än den vi demokratiskt beslutat, duckar konsekvent. Man tycks inte vilja ha en öppen intellektuell debatt i frågan.
Häromdagen kom en förklaring. Tystnaden är en medveten strategi. Författarna till Genusdoktrinen har tagit del av en intern mejltråd från Stockholms universitets genusakademi. Där framgår att forskarna tillsammans med kommunikationsansvarig tagit fram en tydlig plan med syfte att ignorera bokens existens och därmed all debatt runt den egna ideologiskt färgade forskningen.
Medarbetare uppmanas att inte svara, och i stället hänvisa till policys och material som ligger ute på universitetets webb. Det är häpnadsväckande att läsa mejlkonversationerna (som ligger ute på författarnas Facebook-sidor) och notera att människor som verkar inom denna del av akademin överhuvudtaget inte är intresserade av att möta sina meningsmotståndare, stå upp för sin forskning och vederlägga denna inför en intresserad allmänhet.
Det finns flera skäl till att genusvetarnas inställning är djupt oroande. För det första för att de är en del av den högre utbildningssfär vars uppgift det är att interagera med det omgivande samhället. Ett universitet måste vara en plats där den fria tanken och den mångfasetterade debatten är grundläggande ideal, och en plats där åsikter möts och bryts. Universiteten är en spjutspets för det öppna samhället. Då är det orimligt att lägga locket på.
För det andra är jämställdhet och frågan om hur vi når ett samhälle där människor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter oberoende av kön för viktig för att inte diskuteras. De människor som nu väljer tystnad är personer som har stor makt över hur såväl myndigheter som akademi arbetar och implementerar politiska beslut på området.
Problemet, vilket också är Genusdoktrinens kärnbudskap, är att den sorts jämställdhet som bland andra Jämställdhetsmyndigheten och Nationella sekretariatet för genusforskning driver fram – en intersektionell, identitetspolitisk, hårt vänsterpräglad, marknadskritisk och kvoteringsivrande jämställdhet – är relativt extrem jämfört med majoritetssamhällets uppfattning.
Och om det finns allvarliga indikationer på att forskning politiserats, och att aktivism blandas samman med vetenskap, måste det kunna debatteras. Särskilt av dem som befinner sig inom detta forskningsfält.
Vi bör aldrig acceptera ett tystnadssamhälle där universitet förvandlas till trygga rum där det bara finns en korrekt politisk hållning, och där myndigheter vägrar delta i kritiska diskussioner om sitt myndighetsutövande.
