Leta inte ursäkter åt Putin
Det väckte uppmärksamhet att den före detta socialdemokratiske riksdagsledamoten, Robinsonvinnaren och mångmiljonären, Jan-Emanuel Johansson, uttalade sig om den ryska regimens anfallskrig mot Ukraina: ”Det är inte superduperkonstigt att inte de vill ha Natos vapen där, för de är fiender”...”Det här är ett sätt att förklara att krig inte är svarta och vita.”
Att Johansson framför Kreml-perspektiv är rätt ointressant i sig. Han är inte längre någon politisk beslutsfattare. Det intressanta är att Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, satt bredvid. Åkesson förklarade att han köpte resonemanget. Eller, nej, inte hela resonemanget. Åkesson underströk att SD alltid varit motståndare till Nato och fortfarande är det. Fast sedan konstaterade han att det säkerhetspolitiska läget förändrades den 24 februari, och att vi måste överväga hur och med vems hjälp vi ska försvara oss.
Att Jimmie Åkesson inte förmådde att ta fullständigt avstånd från Jan-Emanuel Johanssons gråskalemålning av Putins brutala anfallskrig är allvarligt i sig. Det påvisar dessutom SD:s velande. Den svajande säkerhetspolitiken gör SD högst olämpligt i en regering. Det faktum att SD tidigare har lyckats placera Putin-ursäktande ledamöter i försvarsutskottet – först Mikael Janson och sedan Roger Richtoff – är allvarliga signaler om partiets problem och trovärdighet i säkerhetsfrågan.
Vänsterpartiet har med motsvarande Kreml-kopplingar historiskt varit omöjligt att ha med i socialdemokratiska regeringar. Partiledaren Nooshi Dadgostar är av annan kaliber än företrädarna, men inom vänsterrörelsen är ursäkterna för Kreml ständigt närvarande.
Vänsterpartiets riksdagsledamot och klimatpolitiske talesman, Jens Holm, skrev nyligen under en insändare i Ystads Allehanda som argumenterar emot ett Nato-medlemskap. Den gör det med Kreml-inspirerade påståenden om att Nato har en imperialistisk expansionsagenda. Det antyds dessutom att det behövs mer av balanserande med ryskt regimperspektiv i medierna: ”Med sådana åtgärder avser vi opartisk rapportering av alla sidors perspektiv och att avstå från att skapa fiendebilder...”
Natos ingripanden för att stoppa krigsförbrytaren Slobodan Miloševic i Kosovo och störtandet av despoten Muammar Khaddafi i Libyen beskrivs som vore de blixtar från klar himmel: ”Bombningen av Jugoslavien 1999 och av Libyen 2011 för att jaga bort landets ledare från makten är sådana exempel.”
Ryssland och det brutala anfallskriget mot en fri stat nämns symptomatiskt nog inte med ett enda ord. Inget om sönderbombade civila hus, mord, våldtäkter av kvinnor och barn. Inte ett ord.
Artikeln är underskriven av en salig blandning av kända och okända namn. Men alltså också av en aktiv vänsterpartistisk riksdagsledamot.
Vänstern och SD har sina uppenbara historiska och nutida problem som gör att de fortsatt bör hållas utanför regeringar. Det är en sak att hantera för nuvarande och kommande regeringar.
Men än mer akut är hur Socialdemokraterna ska göra upp med sitt arv. Statsminister Magdalena Andersson tycks allt mer inse vari hotet består och hur man skyddar sig mot en stat som ser hela det demokratiska väst som en fiende.
Företrädaren Stefan Löfven är däremot kvar i den gamla analysen. I förra veckan sa Löfven följande, enligt finska Yle: ”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa.” Löfven sa detta när icke-Natomedlemmen Ukraina har utsatts för Putins mördarstyrkor medan Norge och de baltiska staterna upprätthåller sitt gränsskydd mot Ryssland med Nato som garant. Löfven fortsatte: ”De säger inte heller att nu är ryssarna på väg. Det är de inte, de är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är.”
Att de ryska mördarna är ”nere i Ukraina” är inget argument mot att ingå i den västliga alliansen. Det visar tvärtom vad de västliga demokratierna har att göra med. Må socialdemokratin överge den obsoleta analysen av säkerheten i Europa.
Replik Jan Emanuel Johansson: Varför medvetet missförstå?
