Petter Birgersson: Kivik och Österlen är mer än ett museum

Den som har färdats i de norra delarna av vårt land vet att det kan kännas som att befinna sig i oändligheten. Efter skog följer skog. Sedan kommer mer skog. I mellersta Sverige kan man med förfäran studera hur gamla industriorter lider sotdöden, eller redan har gått in i dödsriket. En bilfärd mellan Tomelilla och Simrishamn visar upp något annat, här finns de böljande vyerna men också levande industrier, lantbruk och handelsverksamheter.

Frågan bör vara hur ska det bli mer av investeringar i produktion och innovation på Österlen. Sådant som skapar jobb och utveckling och som får fler människor i olika åldrar att välja att bosätta sig i de sydostskånska byarna, året runt.

Det börjar någonstans med självbilden. Österlen är inte ett museum, det är en livskraftig bygd. Föreställningen att det som håller igång bygden är turister och sommargäster, samtidigt som det är turister och sommargäster som kväver den är både dubbel och skadlig.

Det är självfallet en ynnest att bo på en plats som så många uppskattar. Att huspriser stiger på de mest attraktiva platserna så att andra fastboende har svårt att konkurrera, är samtidigt ett mått på att det finns pengar som är redo att investeras i bygden. Det vore ett tiofaldigt så stort problem om ingen ville köpa husen. Just den skillnaden går också att betrakta i detta landskap och mellan olika byar.

Hur ska fler människor fås att bo permanent och skriva sig i Simrishamn eller Tomelilla kommuner? Det går alltid att ropa efter nya skatter på turism eller högre skatter på fastigheter som ska gå till kommunerna eller kräva mer omfördelning. Men det är knappast någon långsiktig lösning, framför allt är det passivt och svårt att påverka från kommunalt håll.

Det som går att göra är att ta vara på den initiativkraft, de människor, den samlade erfarenhet och det kapital som finns på Österlen. De äldre som har haft sommarboende på Österlen i många år kommer också att ha skaffat sig känslor för bygden, även om de har kvar boendet hemma i stan. Andra flyttar in med både tid och vilja för att engagera sig i de mängder av ideella föreningar som finns i byarna. Och inte sällan finns pengar med i bagaget, och pengar ska alltid planteras på ett eller annat sätt. Varför inte där ägaren befinner sig för tillfället?

Skolors och äldreboendens vara eller icke vara blir lätt en fråga om ekonomisk rationalitet. Vilket det också delvis är, förstås. Det är också sant att det finns risker och baksidor med för små verksamheter – precis som det finns med för stora. Men det är sällan som den slutgiltiga nedläggningen av offentlig service på en ort betyder början på en ny storhetstid.

Engagemanget i Kivik för skolan och äldreboendet i Borrby ska därför tas emot med glädje även av de politiker som ser starka argument för att lägga ned dem. Om ingen hade reagerat, då hade Simrishamns kommun verkligen varit på dekis. Det finns således ingen anledning till något slags krig mellan byar, eller mellan politiker och invånare.

Det går att fajtas om vilka siffror för elevunderlag som är korrekta och om vilken by som är rätt plats för en skola, om nu bara en ska behållas. Men för den som tänker att man vill bygga attraktivitet kring en plats och by är vissa saker grundläggande. En skola upp till sjätte klass är en sådan. Ett levande näringsliv ett annat. Livsmedelsbutik, idrottsförening, kulturverksamheter, goda förbindelser till större arbetsorter och erbjudanden om nya småhustomter att bebygga är ytterligare andra. De stärker varandra, utan det ena blir det andra också svagare.

På en i övrigt attraktiv plats finns alla möjligheter att lägga upp ett koncept för dra till sig människor även i familjebildande ålder och få ytterligare människor att investera kapital i verksamheter på orten. En sådan plan är också ett sätt att förhålla sig till framtiden. En mer optimistisk och mer arbetskrävande plan än en som går ut på anpassa sig till prognoser med krympande siffror. Men knappast omöjlig, väl?