”Vaxbarnet” är en egensinnig och strålande häxjaktsskildring

I ”Vaxbarnet” är det just en docka av vax – som används i ritualer för att tillfoga andra skada, lite som voodoo – som för talan och berättar Christenzes historia, från sin husfrus dolda fickor eller från andra gömda platser.

Att en vaxdocka är berättarröst säger något om hur den här romanen leker med det besynnerliga och skapar en egendomligt fängslande stämning. Barnet bryter också fiktionen, verkar ibland vända sig till läsaren, som om det vill försvara sig. Det upprepar: hur vet jag detta? Svaret är att dockan har hört det från en bofink, blyet i människornas blod eller genom sporer och frön i luften och jorden. Det är lätt att fascineras av den sinnliga prosan med insprängda ramsor och ritualbeskrivningar, men ibland blir det en aning mycket.

Häxjakterna i Norden är ett väldigt omskrivet tema i litteraturen, men här känns det helt nytt, liknar ingenting jag har läst förut. Det ligger mycket historisk research bakom, men romanen är barmhärtigt nog inte alls särskilt faktatyngd. Störst fokus ligger på kvinnornas samvaro och gemenskap. Inte på frågan om deras skuld eller oskuld – det spelar det ingen roll vad de gjort eller ej. Deras öden är lika fruktansvärda ändå.

Den egensinniga, stundtals hänförande berättelsen påminner snarare om Ravns första roman, den gotiskt influerade ”Celestine”, än om innovativa, hyllade sci-fi-berättelsen ”De anställda” som kom på svenska förra året. ”Vaxbarnet” befäster Olga Ravns plats som ett av de mest intressanta författarskapen i Norden just nu.