Flerdimensionell fantasi i svensk glesbygd

Det är en både ambitiös och modig bok. Ambitiös inte bara på grund av sin omfattning (drygt 500 sidor) utan också på grund av den originella och i alla bemärkelser flerdimensionella historien. Modig på grund av berättelsens gränslöshet.

I centrum av romanen står Elisa, som ger sig iväg med sin socialt inbundne lillebror för att leta reda på föräldrarna som plötsligt och oförklarligt slutat höra av sig. De är inte heller hemma när syskonen kommer fram till byn Esum där de bor, och det är när syskonen kommit till den nerslitna byn som det börjar hända märkliga och många gånger både oförklarliga och obehagliga saker.

Fantasin är det verkligen inget fel på och jag njuter till exempel av att läsa Annika Wessmans påhittade sägner. Hennes berättarglädje gör det samtidigt svårt att sortera in romanen i ett fack. Här finns inspiration från såväl utvecklingsromanen, fantasy-genren och skräcklitteraturen. Livsåskådningsfrågor och religion (läs: kristendomen) är ett genomgående tema och det är inte alltid helt klart vad syftet med de olika resonemangen är.

Det är absolut ingen regel att hålla sig inom givna ramar, tvärt om kan det ofta vara befriande med författare som spränger gränser. Annika Wessman lyckas också till hälften. Ibland blir jag emellertid osäker på vad det egentligen är för bok jag läser och i vilken riktning jag ska tolka texten, något som i vissa fall för in mig på villovägar som visar sig vara återvändsgränder. I något fall blir kastet mellan genrerna dessutom så stort och plötsligt att jag inte längre köper fiktionen.

Språket är enkelt och rakt, det är själva berättelsen som står i centrum. Boken är skriven i jag-form, och det är säkert ett genomtänkt val. Jag funderar dock över om inte historien hade vunnit på att mer av huvudkaraktärens utveckling hade fått gestaltas, istället för att hon själv förklarar vad hon känner. Som läsare hade jag gärna i större utsträckning velat dra mina egna slutsatser.

Personernas förändring är ibland lite väl snabb, och allt kan inte förklaras med Esums eventuellt magiska kraft. Paradoxalt nog går historien bitvis också för långsamt: Texten blir ibland lite väl pratig och upprepande och historien hade vunnit på att putsas och stramas åt.

Samtidigt är det uppfriskande med en berättare som i så hög grad litar på sin fantasi och inte låter sig fångas av litterära normer. Och jag är ganska säker på att en ny bok redan är på gång.