Backafestivalen bjöd på folkmusik
Regnet hänger i luften, men strax spricker molnen upp och solen glimtar fram. Det känns mindre som en fårhage i år och mer som en riktig festivalplats. Strax innanför ingången finns en marknadsgata med ekologiska varor allt från honung och fläderblomsgelé till flöjter och kläder av hampa.
Tälten för framträdanden och workshops har placerats lite smartare så festivalen blivit mer intim. De likaså ekologiska café- och matserveringarna står i en rad till höger. Nu är det ingen servering i cafétältet så skönt, inget spring i år utan Caféscenen kan verkligen fungera som en mindre scen.
Till exempel för Ali Sabah och bröderna (Dan och Per Svensson) som med gitarr, sexsträngad bas och oud (luta) får svenskt och arabiskt att mötas och byta av varann.
Nu börjar gruppen Kraa, sex tjejer från Härnösand, att spela i tältet med den stora Backascenen. Två fioler, elgitarr, elbas, klaviatur och de flesta sjunger. Genre: ingen aning. I nära nog varje låt går tjejerna från svensk folkmusik till nutida experimentell konstmusik, nästan. Och alla musikgenrer där emellan. Det mest personliga jag hört på jag vet inte hur många år.
Kollar lite i Berättartältet, där far och son Thorsten och Gus Loxbo ger en kärleksförklaring till Allan Edwall, och i Danstältet, där det pågår en kurs i att dansa polska. Hinner även lyssna en stund på Samuel Zetterholm Band, som på Caféscenen framför både svenska visor och mer åt singersongwriter-hållet. hade gärna hört mer men nu måste YA:s utsände iväg till sitt andra jobb i Hammenhög...
På lördagen skiner solen varmt och hett. Love Kjellsson, festivalens samordnare, myser så det syns och pekar uppåt tältstaden på höjden.
Riktigt många som tältar.
Barnsatsningen är det nya och stora för i år.
– Det har alltid varit många barn på Backafestivalen men då har de mest sprungit runt. I år satsar vi på barnaktiviteter, berättar Love Kjelsson och pekar på den stora borgen av halmbalar mitt på festivalplatsen.
–Halmborgen fungerar som hopptorn men är också slutmål för Upptåget, ett äventyrsspel där barnen rider på käpphästar över Tjörnedalas ängar på jakt efter musiken.
– Vi ordnar fler kortkurser också. Många tycker det känns långt med en kurs på en och en halv timma. Nu finns det kurser där man på en kvart kan prova på att till exempel dansa polska eller orientaliskt, säger han.
Snabbt till Caféscenen, där Maria Anderberg sjunger som en söderns ros. Skönt (till rösten) och taggigt (till innehållet). Särskilt i en nästan Nico-drabbande sång, som Maria framför till en liten orgel, om hennes bror som skulle ha fyllt 52.
På Backascenen spelar veteranerna Jens Ulvsand, bouzouki, Dan Gisen Malmquist, klarinett, och Markus Tullberg, traversflöjt. Sprött och vackert, deras egen form av svensk folkmusik. Lite märkligt att Sveriges folkmusiktraditioner numera kan tolkas på vilka otraditionella instrument som helst.
Festivalnojan drabbar mig, det händer så mycket att jag knappt vet vart jag ska springa och lyssna ...
Adeln (i Cafétältet) har jag aldrig hört talas om. Ännu en okänd och märklig grupp (trumpet, saxofon, elpiano, ståbas och trummor) som knyter ihop mainstreamjazz och friare former med folkmusik. Gruppens namn syftar nog på deras aggressiva attityd mot rikemansklassen.
Maher och Sousou Cissoko (från Casamance respektive Höör) spelar ljust klirrande västafrikanska koratoner, även akustisk gitarr och sång, på Backascenen. Sverige och Afrika, Skåne och Senegal möts och vänslas. En ny världsmusik föds. Dessutom har Klezmofobia, häftigaste klezmerbandet i både Danmark och Norden, återkommit till Backafestivalen. Klezmofobia spelar och sjunger klezmer för barn i Danstältet.
Pust. Matdags, av med skorna och in i Café Kolonial. Två Beingneshundar vaktar ingången, en fiskargubbetavla på väggen och ur-jazz i högtalarna. En wrap med ingefärahummus, det smakar nu.
