Berit Lönnerstam: Välbefogad skräck inför att bli gammal
Ganska nyligen upptäckte jag emellertid att det tydligen inte har någon betydelse att ha anhöriga, som känner mig och vet hur jag vill ha det.
En person får inte flytta till en annan kommun och ta med sig en livskamrat sen mer än 50 år. Inte om livskamraten har demenssjukdom och bor på ett boende alltså.
Jag har alltid trott att det är den nya kommunens skyldighet att ta emot denne. Så är det nog men så finns det ett men. Den äldre personen, som inte längre har förmågan att fatta beslut, ska själv uttrycka en önskan om att flytta. Hur ska detta kunna fungera?
Gemensamt för alla demenssjukdomar är att man får nedsatt kognitiv förmåga på grund av att nervceller dör. Det innebär oftast nedsatt minne och planeringsförmåga.
Sen upptäckte jag att en person med hemtjänst kan vägra att bli tvättad och få bytt blöja. Hemska tanke.
Den kommunala personalen ska dock motivera vårdtagaren att ta emot hjälp. ”Man ska respektera autonomi (självbestämmande), men samtidigt får det inte förekomma vanvård”, kommenterar socialen.
Häromdagen beslutade politikerna i Simrishamn att lägga ner två äldreboenden i kommunen. Både de boende, som är kapabla att fatta beslut och de med demenssjukdomar, vill naturligtvis inte flytta från ett fungerande, invant boende, kanske mycket långt bort från anhöriga.
Här ovan lärde vi att en boende inte får flyttas utan personligt uttryckt önskan om flytt! Vad händer nu?
Berit Lönnerstam, Simrishamn
