Ed McBain - en av de stora deckarförfattarna

"Hunter använde namnet McBain när han skrev sina enklare deckare, som de cirka 50 polisromanerna om 87:e polisdistriktet på Isola (Manhattan)."

Så stod det i en nekrolog från TT (Tidningarnas Telegrambyrå) när den amerikanske författaren Ed McBain nyligen avled. Ed McBain " eller Evan Hunter, som han egentligen hette, eller om man ska vara riktigt noga Salvatore A Lombino, som han föddes " blev 78 år. Att en skribent har en egen åsikt är förstås tillåtet men när TT kablar " numera mejlar " ut åsikten till de flesta svenska dagstidningar blir jag lite undrande. Det känns sååå längesen som nyhetsbyrån TT var höjden av objektivitet, neutralitet och sanning.

Den subjektiva åsikten att han skrev sämre under pseudonymen McBain än när romanerna signerades Hunter är ju inte sann. Det är en lögn. Det är bara så dumt. Ingen som läst böcker av såväl Evan Hunter som Ed McBain och flera pseudonymer som han använde kan hävda att McBains polisromaner " från 1956 och seriens första titel, som i Sverige utgivits två gånger med titeln Avslöjad respektive Polishataren, och fram till år 2005 och den 55-e titeln, Fiddlers, som ligger färdigskriven för amerikansk publicering i september " är deckare av "enklare" sort.

Förklaringen till TT:s notis är väl att man satte en mindre kunnig = icke-deckarläsande journalist (han heter Thomas Höjeberg, så ingen oskyldig ska lida) på att snabbskriva en nekrolog. Denne "googlade" på nätet och rewritade några artiklar som han råkade hitta. Det är inte riktigt hela världen om en författare drabbas av okunnighet och slarv. Vad man kan undra är om TT:s journalister är lika slarviga när det gäller till exempel världspolitik (som krig i Irak och bomber i London)?

Kort redogörelse för Ed McBains bokproduktion:

McBains polisromaner om 87:e polisdistriktet i den fiktiva staden Isola = Manhattan, New York (enligt kritikern Bo Lundin ska man vrida New York-kartan ett kvarts varv medsols) började alltså publiceras 1956 och därefter har McBain skrivit mer än en roman om samma poliskollektiv per år. Men inte ens det räcker!

Med romanen Guldlock (1976) började McBain också skriva en serie om advokaten Matthew Hope i den likaså fiktiva staden Calusa i Florida. Dessutom har det kommit flera fristående deckare, som En annan del av staden (1987) och Downtown (1991). Under namnet Evan Hunter skrev han mest icke-kriminell skönlitteratur. Men inte alltid: Brottsligt umgänge (1995) kan rubriceras som thriller. Ezra Hannon, Richard Marsten, Curt Cannon, Hunt Collins och John Abbott är andra pseudonymer han använde sej av.

En anekdot: delvis kan han också göras ansvarig för att ha lanserat rockmusiken. Evan Hunter, alltså McBain, författade nämligen romanen Blackboard Jungle (1954) om ungdomar i skolmiljö; dåtidens "värstingar", ungefär. Boken filmades och i filmen medverkade den blivande rockidolen Bill Haley med låten Rock Around the Clock. Filmen, som på svenska hette Vänd dem inte ryggen, orsakade sönderslagna biografstolar och ungdomskravaller också i Sverige.

Mest känd har McBain förstås blivit för sin livslånga romanserie om 87:e polisdistriktet. Själv betraktade han böckerna som olika kapitel i en enda lång-lång roman.

På 70-talet hade McBain närmast kultstatus i Sverige. Men på 80-talet började deckarkritikerna " också jag, ser jag i recensionsklippen " kritisera honom för att vara lite väl känslig för gällande trender. Sex och våld säljer, därför har det blivit mer sex och våld i böckerna.

Det kan säkert stämma. Ed McBain producerade bruksföremål. Böckerna skulle läsas och läsas av så många som möjligt. Det var både förutsättningen och målet. Marknaden (förlag och läsare) måste bli nöjda.

Men istället för att kritisera borde vi utbrista (med häpnad i rösten): Nog är det otroligt att McBain, trots produktionstakten och trots att han skriver så kallad populärlitteratur, lyckades författa deckare som har så mycket att berätta om samhället och människorna?

Romaner som Nocturne och Stora stygga stan (på svenska 1998 respektive 2000) räknar i alla fall jag som ett par av de mest genomarbetade (parallella livsöden och berättelser som vävs ihop och skildrar såväl arbetet på polisstationen som livet i staden) och bästa böckerna i hela 87-serien!

Polisromanerna om Carella & Co vid 87:e distriktet är deckare som kollektivromaner. McBain skildrar ett poliskollektiv. Där finns en huvudperson och hjälte, Steve Carella med sin dövstumma hustru Teddy, men han är ändå bara en i ett kollektiv av olika poliser (Peter Byrnes, Cotton Hawes, Meyer Meyer, Bert Kling...) som i olika böcker stiger in och ut ur centrum. Kollektivet kan också vidgas till att omfatta hela staden Isola.

Storstaden är den egentliga huvudpersonen.

Läs ett par 87-böcker från 50-talet, ett par från 60-talet, ett par från 70-talet och så vidare. Du kommer att upptäcka att Ed McBains polisromaner skildrar hur kriminaliteten i en fiktiv storstad, som kan vara vilken storstad som helst i västvärlden, växer och förändras, blir allt mer våldsam och brutal.

Tyvärr översätts inte längre Ed McBains polisserie till svenska. När Norstedts förlag slutade publicera romanerna om 87:e polisdistriktet, den sista boken hette också Sista dansen (2001), påstod man att det berodde på att McBain hade börjat skriva sämre. Det var bara en undanflykt. Jag minns att jag blev så arg att jag genast gick och köpte den då senaste boken i serien, Money Money Money (2001 i USA), och häpnade över hur bra den var. Inte en klassisk 87:a utan mer än så: modern och nyskapande, ännu en gång. Också en av de bästa titlarna i serien!

Nu säger ryktet att ett annat svenskt förlag, B. Wahlströms, ska översätta och ge ut de resterande böckerna. Dessutom, som en hyllning till den avlidne Evan Hunter / Ed McBain, borde något svensk förlag (sitter Norstedts på rättigheterna eller…?) återutge seriens bästa titlar i pocket. Kanske med kommenterande slutord av olika svenska deckarkritiker/författare?

I intervjuer brukar Maj Sjöwall påpeka att Sjöwall/Wahlöö inte hade läst McBain när de började skriva sin svenska kollektiva polisromanserie. Det kan väl stämma. Men låt mej då påpeka att 1968 kom inte färre än fyra McBain-titlar på svenska " i översättning av just Sjöwall/Wahlöö! Några titlar in i sin svenska polisromanserie började Sjöwall/Wahlöö hämta inspiration från Ed McBains amerikanska polisromanserie. Det märks tydligt. De till och med lånade personer och annat ur McBains romaner för att visa varifrån inspirationen kom. Har Maj Sjöwall glömt det?

Ed McBain inspirerades i sin tur av Sjöwall/Wahlöö att utveckla sina polisromaner till allt mer sociala och politiska skildringar av den amerikanska storstaden Isola.

Bengt Eriksson, (populär)kulturjournalist och bosatt i Vollsjö, kom precis hem från ett besök i Nora (eller Skoga). Han gick en guidad "nattlig mordvandring" med så kallat tysta aktörer som illustrerade scener ur Maria Langs kriminalromaner. Det är inte bara i Mankells och Wallanders stad som man kan vandra/åka genom deckarlitteraturen.