Stor litteratur till attack
VEM DÖDADE MIN FAR
Roman
Författare: Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
Förlag: W & W
Över blott 89 sidor tar den franske författaren Édouard Louis ett hårt grepp om läsaren med romanen ”Vem dödade min far”. Det är en sorgsen uppväxtskildring och ett fränt angrepp på den politiska makten i Frankrike. Men det är framför allt stor litteratur. Exakt, obeveklig och vacker.
Édouard Louis, född 1992, är ett känt författarnamn i Frankrike. Hans två föregående romaner, båda starkt självbiografiska, ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” (2015) och ”Våldets historia” (2017), har uppmärksammats för sina obevekliga skildringar av utsatthet i miljöer präglade av fattigdom, våld och homofobi.
”Vem dödade min far” kretsar kring en återupptagen kontakt, efter en längre tid, med en pappa som inte har förmått vara en fungerande fadersfigur under Édouard Louis barndom, framför allt på grund av den unge pojkens femininitet.
Fadern är hårt märkt av ett tungt arbetsliv, som avbröts av en allvarlig arbetsplatsolycka som han sedan aldrig hämtade sig ifrån. Han är bara 50 år när han möter sin son igen men en bruten människa utan framtidshopp vars kropp inte längre fungerar.
De första delarna av romanen berättar om Édouard Louis uppväxt och faderns oförmåga till kärlek. Plågsamma minnen av övergivenhet varvas med episoder av våldsamhet och flykt. Men här och var anar sonen en annan pappa, en pappa vars ögon tåras av ett operastycke och som egentligen är stolt över sin sons modiga avvikande från de gängse normerna.
Men så försvinner pappan från familjen och när Édouard Louis söker upp honom igen är det en annan person han möter. Här riktar författaren hård kritik mot ett antal namngivna franska politiker: Jacques Chirac som 2006 tog bort subventionerna av en rad läkemedel, Nicolas Sarkozy som 2007 under sin presidentvalskampanj attackerade de ”bidragstagare” som ”stjäl pengar från det franska samhället” och som 2009 förändrade sociallagen så att även svårt sjuka skulle tvingas till arbete om de inte ville bli av med sitt socialbidrag, Francois Hollandes som 2016 försämrade arbetslagstiftningen så att arbetsgivare lättare kunde avskeda människor och tvinga dem till övertidsarbete, Emmanuel Macron som 2017 attackerade ”latmaskarna” som enligt honom förhindrade reformer i Frankrike.
Alla dessa politiker, alla dessa beslut och uttalanden, knäckte Édouard Louis pappa mentalt och förstörde hans kropp. Han skriver om sin pappa: ”Historien om din kropp är en anklagelse mot den politiska historieskrivningen”.
Sedan avslutar Édouard Louis romanen med några stycken om hur pappan har förändrats och hur de har kunnat mötas igen och finna en gemenskap som aldrig fanns när Édouard Louis växte upp. Det är ett rörande slut, ja, faktiskt hoppfullt, på en roman som lyckas säga så mycket med så få ord.