Patrik Oksanen: Vi är redan i krig – men vi slåss inte än

Redan när Åbos borgmästare Minna Arve (Samlingspartiet) hälsade besökarna välkomna med att berätta om sitt besök i ukrainska Butja för ett par månader sedan blev det starka ord. Butja var platsen för en rysk massaker i början av det fullskaliga angreppet. Berättelsen om möten med överlevande och fasan som fortfarande finns i deras ögon följdes upp med ett brandtal för det öppna samhällets förtjänster. Det som Ryssland ser som vår svaghet är egentligen vår styrka.

Allvarstiden, med Rysslands imperiekrig mot Ukraina, låg som en fond till hela konferensen, liksom att läget förändras i Östersjön med Finland, och förhoppningsvis Sverige snart, i Nato.

Konferensens huvudtalare, den förre lettiske försvarsministern och utrikesministern, Artis Pabriks fortsatte med att sätta tonen och skrädde inte med orden: ”Väst är i krig, men vi slåss inte, än”. Hans uppmaning att agera som om vi är i krig skulle någon annanstans kanske ha fått åhörarna att sätta kaffet i vrångstrupen.

Det är också en populär fras att kalla Östersjön för ett Natohav, eller en Nato-insjö, särskilt som en beskrivning av läget efter att Sverige också har kommit med i alliansen. Men orden till trots, så betyder det inte att det blir ett säkert och fredligt hav. Ryssland är geopolitiskt ungefär tillbaka i mellankrigstidens läge, som var det sämsta det ryska imperiet har haft sedan Peter den Store grundade S:t Petersburg på ruinerna av den svenska staden Nyen 1703.

Tillgången till Östersjön, med ett fritt utlopp, har historiskt varit av central betydelse för imperiet. Det har inte ändrats. Den ekonomiska betydelsen kan inte heller underskattas. Ungefär hälften av den ryska utrikeshandeln går via Östersjön. Även om Ryssland är underlägset i luften och inte har kapacitet att genomföra, och sedan underhålla, stora landstigningsföretag på Natostränder i alla riktningar betyder det inte att Ryssland inte kommer att kunna utmana och störa andra länder.

Därför kommer vi att se mer av hybridaktiviteter. Hybridpåverkan begränsas endast av motståndarens kreativitet. Hybridaktiviteterna går också att förneka och rikta in på motståndarens sårbarheter. I ett Östersjöperspektiv finns hela kedjan med hamnar, farleder, havsbaserade vindkraftverk samt kablar och ledningar på botten som är känsliga, förutom vår informationsmiljö och kognitiva förståelse. Den förre ryske presidenten Dmitrij Medvedevs uttalande i veckan om att Ryssland ser just kablar på havsbotten som legitima mål på grund av att det kollektiva väst stödjer Ukrainas överlevnadskamp ligger helt i linje med de risker som flera paneldeltagare reste.

Den pensionerade brittiske konteramiralen Chris Parry konstaterade att behovet av att kunna verka utan att synas kommer att öka. Inom fem år kommer varenda människa och rörelse på hela jorden att vara synlig från rymden. Det här innebär att verksamhet som kan ske i underjorden eller under vattenytan kommer att bli allt viktigare. Ubåtar kommer alltså bli ännu mer centrala, och det kommer att bli ännu mer krävande att vaka över infrastrukturen till havs.

Chris Parry konstaterade att under kalla kriget skuggades alla ryska ubåtar när de lämnade Murmansk och att samma sak behöver göras i dag med både ubåtar och ryska specialfartyg med kapacitet att attackera installationer på havsbotten. Parrys framtidsutsikter var också sammanbitna då han konstaterade att vi kan glömma avskräckning, nu handlar det om försvar. Att säkerställa egna territorialvatten och ekonomiska zoner är centralt när det finns flera autokratier som är revanschistiska: ”Vi är de havsbaserade demokratierna, och de är ute efter oss”.

I det längre perspektivet kommer ett smältande Arktis att bli ännu viktigare. Där är det Ryssland som har en styrkeposition, och om Kina adderas i ekvationen finns det kapacitet att utmana Nato i Nordsjön samtidigt som USA är uppbundet i Stilla havet. Konsekvenserna av det skulle innebär i praktiken en sjöblockad för svensk export från Göteborg.

En av konferensens mer gripande replikväxlingar skedde mellan den förre ukrainske presidentrådgivaren Oleksii Arestovych och den polske pensionerade generalen Andrzej Falkowski. Falkowski konstrade att elva miljoner ukrainska flyktingar passerat den polska gränsen och att många stannat i Polen, varvid Arestovych replikerade: ”däribland mina barn”.

Deltagandet var tungt från Östersjöns östra stränder, som Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Färre kom från Sverige medan tyskarna och danskarna saknades i Åbo. Med tanke på hur olika debatten kan se ut i olika länder var det synd. För medan det i Danmark nu finns en debatt ifall dansk anskaffning av konventionella långräckviddsvapen skulle provocera Ryssland genom att det skulle kunna hota Rysslands kärnvapenavskräckning så var inte invigningstalaren Artis Pabriks orolig i Åbo. Tvärtom, de ständigt återkommande kärnvapenhoten från Rysslands avfärdades bryskt. Det enda sättet att stoppa Rysslands framfart är att få Kreml att tappa både aptit och förmåga.

Eller som avslutningstalaren Grzegorz Poznanski, generalsekreteraren vid Östersjöstaternas råd, uttryckte det: för Ryssland är Clausewitz berömda citat att kriget är en fortsättning av politiken med andra medel det motsatta, politiken är en fortsättning av kriget med andra medel.

Och Rysslands långsiktiga mål ligger fast. Att förstöra väst.

Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.