Andreas Rosenberg: Det ryska geopolitiska intresseområdet är en realitet

Nato kastade tärningen, och gjorde ett försök att expandera gentemot detta område. Ryssland kastade då sin tärning – och nu befinner sig Nato i ett ombudskrig mot Ryssland. Sverige har valt att fullt ut delta i detta ombudskrig.

Bengt Persson drar paralleller till Tyskland sent 30-tal. Vare sig Kubakrisen eller Ukrainakriget kan tillnärmelsevis mäta sig med Hitlers expansiva imperialism med det uttalade syftet att skapa ett stort lebensraum för tyskarna.

En viktig historisk parallell är just Kubakrisen 1962 då dåvarande Sovjetunionen försökte expandera in i det traditionellt amerikanska geopolitiska intresseområdet för att placera ut kärnvapen. Detta accepterade inte USA, och varför skulle de göra det?

Ett moget beslut togs från båda sidor – Sovjetunionen drog sig tillbaka, och USA avlägsnade sina kärnvapen från Turkiet. Man kan misstänka att Rysslands ledning inte ser fram emot att amerikanska kärnvapenbaser placeras i Ukraina.

Den antagonism som råder idag mellan Nato och Ryssland är den största sedan dess, och kanske den största någonsin. Det är vansinnigt att gå in i en fördjupad antagonism – som i sin tur föder ännu djupare antagonism i årtionden framgent, och som potentiellt kan leda till stor förödelse för Sverige och stora delar av världen. Ryssland kommer alltid att ligga där det ligger.

Det stämmer, som Gabor Palmai påpekar, att det finns ett betydande folkligt stöd i Ukraina för att fortsätta kriget. Men det finns många konflikter i världen, stater invaderar emellanåt varandra eller håller erövrade områden under förtryck utifrån diverse retorik. Detta kan utan vidare sägas om såväl USA som dåvarande Sovjetunionen. Mer krig ger inte mindre krig.

Sannolikt är det så att Ryssland inte kan förlora kriget. Vapenleverans efter vapenleverans från väst sker under allt tröttare retorik och snart sinar såväl ammunitionsförråden, kassakistorna och det allmänna tålamodet. Militärexperternas prognoser vad gäller ukrainska motoffensiver har inte infriats.

Många svenskar uttrycker ett behov av att signalera en naiv krigsromantik beträffande vad som ska offras i Ukrainakriget, och efter vad jag har förstått är det få som vågar säga emot. Jag hävdar att den förödelse som kriget kan komma att leda till, om det inte upphör nu, vill ingen i Sverige ta del av – med eller utan användning av kärnvapen.

Uppriktig fråga till skribenterna: var går er gräns? Vore ett världskrig värt det ni vill uppnå?

Andréas Rosenberg, Ystad