Måns Axkull: ”Kålsuparteorin” duger inte längre – Ryssland är den rasande angriparen

Idag har ett rasande Ryssland angripit Ukraina och ingenting utesluter att de går vidare med invasioner av länder de anser tillhöra dem. Gotland och Bornholm är de av Östersjöns öar som ligger närmast till för att använda för att exempelvis fungera som ett slags hangarfartyg om de baltiska staterna ska återföras till den ryska intressesfären.

Ett svenskt medlemskap i Nato höjer tröskeln för att Ryssland skulle våga anfalla den av dessa båda öar som ligger under svensk kontroll.

Hela den svenska samhällsmodellen är en variant på den västerländska modellen. Idag är USA västvärldens obestridda ledare. De regler som skapade vårt välstånd söker ytterst sitt ursprung i den ”dubbla revolutionen” med den ekonomiska omvälvningen under den industriella revolutionen med början i England och de upplysningstankar som bar fram både det amerikanska frihetskriget och den franska revolutionen.

När dessa tankar relativt sent nådde Sverige inleddes den process som både innebar en av världens högsta BNP-tillväxt (1870–1970) och en genomgripande demokratisering av vårt land. Nu med Nato-medlemskapet erkänner vi äntligen att vi hör hemma i västerlandet. Bättre sent än aldrig kan man tycka.

Ja, det är sant att vårt försvar alltid har lutat sig mot västmakternas kärnvapenavskräckning. Hade inte kärnvapnen varit där hade det kalla kriget mycket väl kunnat övergå i ett riktigt krig. Det är i alla fall åsikten hos många historiker som tittat på frågan.

Det är sant att den massdöd som moderna atomvapen innebär är fruktansvärd. Ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle möjligen radera ut alla civilisationer i världen och göra att antalet dödsoffer i både första och andra världskriget framstod som marginella.

Då kan man förstås hävda den självgoda kålsuparteorin och mena att de som har kärnvapen är fasligt dumma och sitta i ring och sjunga ”I natt jag drömde”. Men man kan också uppträda mer vuxet inför detta existentiella hot.

En av många rimliga åtgärder om vi på riktigt vill minska hotet för storkrig är att gå med i Nato och rusta upp. Det är förstås inte det enda vi kan göra, men vi ska inte glömma att andra världskriget kunde starta precis eftersom pacifismen slagit sina verklighetsfrånvända klor i många europeiska regeringar och lämnat dessa länder försvarslösa när totalitarismen kastade sig över dem.

75 miljoner människor fick på olika sätt sätta livet till under den världsbranden. Det är klart att angriparen alltid är den mest skyldiga, men de regeringar som låtit bli att skaffa sig en ordentlig hemförsäkring är en delförklaring till att det över huvud taget blev ett andra världskrig.

Naturligtvis vill Gudrun Schyman inte ha krig. I detta mål är vi således helt överens. Jag är född 1970 och fick hela min barn- och ungdom höra hur elak hela världen var och att om alla bara blev som vi skulle allt bli bra.

När jag blev vuxen har jag förstått att inte ens regeringen själv trodde på dessa amsagor. Klokt nog hade man återförsäkrat sig i väst för att få hjälp om det otänkbara skulle inträffa. Nu vill jag inte att mina tvillingar ska luras på samma sätt.

Världen är på många sätt en förskräcklig plats. Men västerlandet representerar något slags hopp. Det att vi nu erkänner det och tar konsekvenserna av det ser jag som en god sak.

Jag börjar till och med hoppas att mina tvillingar ska kunna se världen så som den är och inte så som den borde vara. Att se sanningen i vitögat är varje visdoms början.

När allt kommer omkring styr inte våra tankar om världen så mycket som vi kanske skulle vilja. Börjar vi inte med att se verkligheten så som den är kan vi aldrig fatta de beslut som kan leda till att vår tvåhundraåriga fred dras ut hur långt som helst.

Och i denna vilja till evig fred är jag och Gudrun Schyman fullständigt överens. Men den väg Schyman tycker att vi ska välja var delansvarig till att 75 miljoner människor dog. Min bedömning är att det svenska Natomedlemskapet förvisso inte saknar risker, men att det är det bästa alternativ vi har just nu.

Måns Axkull (L), Ystad