Eva Sonesson: Just där känns det som att de usla reklamjinglarna inte når fram
Jag får en uppdatering om olyckan i Kivik. Om det vi vet och vad vi ännu inte fått bekräftat. Han berättar om vad kollegorna gjort och planerar att göra resten av kvällen. Att min arbetstid på lördagen egentligen var fullt planerad med trevliga sommarreportage från Österlen är inte längre relevant. Vi lägger upp en plan för var jag ska börja och hur vi ska stämma av framöver. När vi lagt på börjar jag kolla alla nyhetsmedier jag kommer åt. Officiella och inofficiella. Från TT och public service till ”alternativmedia” och Flashback.
Alla letar. Vi med. Jag också. Alla söker efter svar på hur det var möjligt men också efter någon att skylla på. Någon som kan stå till svars, som brustit som inte gjort tillräckligt. Och så söker vi hjältar. De som försökt, de som kämpat, de som gjorde allt… Kunde någon ha gjort bara lite mer? Hade det hjälpt att ha sjukvårdspersonal på plats, hade det gått att förhindra den fruktansvärda utgången?
När jag satt i bilen på väg mot Kivik i lördags morse klandrade jag mig själv. När olyckan inträffade bevakade jag en spelning med Pappa Kapsyl och 100 barn ett par mil bort. Tanken på att samma sak skulle ha hänt där är för hemsk att tänka. Men om jag, som i bagaget är sjuksköterska, med utbildning i att jobba på skadeplats, och genom åren har jobbat på massor av event… om jag hade gjort något annat, hade det gjort någon skillnad?
”Och vid första anblicken är allt sig likt. Orimligt likt.”
Jag vet att svaret är nej, men det hjälper inte. Det måste vara någons fel, och om jag inte hittar den personen är det kanske jag? Tanken är befängd, jag vet det, men den kommer ändå och är svår att ignorera.
När jag parkerat och kliver ur bilen är det fortfarande glest med människor på marknadsfältet. Det är en speciell plats, och marknaden är en speciell händelse för så många människor, även för mig. Här hade jag mitt första jobb, här har jag varit ung och i alla fall för stunden förälskad. Jag har sett sonen yr men lycklig efter karusellåkning, sett honom yr och kanske lycklig av helt andra anledningar än karuseller också för den delen. Och jag har återsett vänner jag inte sett på decennier, mått illa av gräddbullar och förfasats, roats och fyndat bland varorna i stånden.
Och vid första anblicken är allt sig likt. Orimligt likt. Jag meddelar kollegan på redaktionen att jag är på plats, tar med mig block, penna och kamera och börjar gå ut för att prata med folk. För att söka efter något. Hitta svar. Helst så klart en syndabock, någon som säger ”det var mitt fel”. Eller någon som kan förklara, berätta hur det kunde bli så här, svara på frågorna hur och varför.
Jag går genom gångarna, pratar med ett trettiotal personer och lyssnar på hundratals samtal. Skickar material till redaktionen genom mobilen när täckningen tillåter. I takt med att fler besökare kommer återgår marknaden till att bli just det. Kiviks marknad. Men ändå är något annorlunda.
På den tomma platsen där olyckan inträffade ligger några blommor. Just där känns det som att sorlet avtar lite, som att de usla reklamjinglarna om tofflor som skrålar i högtalaren inte når fram. Jag sätter mig i gräset, tittar på dem som passerar. Är det ett sökande som syns i människornas ansikten? En jakt på svar, eller ansvar? Eller är det ett hopp om att ifall man hittar någon som kan hållas ansvarig så kommer det aldrig att hända igen? Skulle det kunna göra de sörjandes sorg lättare? Kanske.
Om någon har ansvar, om någon kunde förhindrat olyckan eller dödsfallet, då ska så klart det komma fram. Så länge vi vill kan vi fundera på om det var rätt eller fel att öppna marknaden igen, om det var skandal eller inte att kommunens krisgrupp inte var på plats redan på olyckskvällen. Men gör det händelsen mindre hemsk, eller framtiden säkrare eller enklare att möta?
Jag undrar det.
