Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Universitet är mer än diplomfabriker
Vad är syftet med svenska universitet och högskolor? Att möta industrin och sjukvårdens kompetensbehov. Enbart. I alla fall om man får tro utbildningsminister Mats Persson.
Det är inte fel, det ingår i uppdraget. När ministern i en debattartikel i Svenska Dagbladet (9/4) ifrågasätter delar av den flora av fristående distanskurser har han en klar poäng. Att många studenter dessutom inte avslutar de här kurserna är ett problem, som förtjänar att ses över.
Men när Persson beskriver Sverige som ett ingenjörsland, och det centrala i den andra halvan av problemformuleringen är att de ”flummiga” kurserna tar resurser från utbildningen av sjuksköterskor och ingenjörer blir det avslöjande. Att antalet undervisningstimmar går nedåt är absolut ett problem, men Perssons ”samhällsviktiga utbildningar” är inte de enda som drabbas. Ändå inte ett ord om humanioran. Det luktar lite bildningsförakt, Persson!
Studenter inom humaniora får minst antal lärarledda undervisningstimmar, och har fått färre och färre över de senaste decennierna. Minskningen är inte unik för humanioran. Faktum är att svenska studenter, inom alla ämnen, numera har minst lärarledd tid i Europa. Det här är ett problem som är betydligt större än att ett litet antal flumkurser tar resurser från utbildningar som leder till jobb. Men politiken reagerar först när det är ingenjörerna som drabbas.
Humaniora – som innefattar bland annat historia, filosofi, retorik, språk och estetik – har drabbats av många av problemen som Persson beskriver i allra högsta grad, och över lång tid. Utomlands, i USA och Storbritannien, är det ämnen med hög status som ger prestigefyllda jobb. I Sverige är det ständigt utskällda, anklagade för att vara just flummiga. Kanske på grund av den styvmoderliga behandlingen från politiken?
Att skylla på diverse sommar- och distanskurser döljer dessutom det riktiga problemet. Det vill säga politikens vanvård. Fackförbundet Sveriges ingenjörer larmade i en rapport från i fjol om att anslagen till tekniska utbildningar minskat, så att de nu motsvarar 60 procent av nivån som rådde på 1990-talet. Ska vi på riktigt tro att de försvunna 40 procenten ätits upp av ölbryggarkurser? Om nedskärningar på ”flum” ska täcka upp är risken att det drabbar humaniora i allmänhet.
Färre ska läsa fristående kurser, konstaterar Persson, och att genom fristående kurser plocka ihop en egen examen är vanligt inom just humaniora. Just för att det är breda ämnen det rör sig om. Är lösningen verkligen att alla tvingas in i stelbenta program? Det tjänar inte bildningen eller studenternas utveckling mest, utan arbetsgivarna – som får människor utexaminerade i färdigförpackade, lättbegripliga kompetenser, redo att anställa. Ett universitet ska inte främst vara en diplomfabrik. Bildning och förkovran ger mer än ett papper.
Ingenjörer och sjuksköterskor är viktiga, men universitet har fler fakulteter än de tekniska och medicinska. Förståelse för värdet av bildning och kurser som inte utgör en snitslad bana ut i arbetslivet saknas, till både höger och vänster i politik. Även inom Liberalerna, före detta Folkpartiet, numera. Det är trist att se. Tänk då om lärosätena fick mer makt att själva lösa problemen, i stället för att vara utlämnade till politisk klåfingrighet.
