Petter Birgersson: Ljusfesterna är Nordens viktigaste
Det finns traditioner som är så starka att inte ens gudar eller kungamakt har haft förmågan att rubba dem. Midsommar är en sådan. Årstidernas skiftningar är mest påtagliga i söder och norr på klotet och därför också extra viktiga där. Den som inte vill ha folkets vrede emot sig gör bäst i att inte röra festerna.
När svenska högtider kommenteras krönikeform brukar det vara med suckar om att man ska tvingas umgås med släkten, att farbror är rasist, att det är tråkigt med samma sill till jul och midsommar, att det är prestationskrav som ger ångest, att vissa har ”landställe” (De säger och skriver på allvar så i Stockholm!) när andra inte har det och att sprit är farligt. Ändå håller vi på år efter år. Det måste trots allt innebära att betydelsen av festerna är stor, att människor i gemen gillar att umgås med familj – till och med släktingar i lagom dos – och att det ändå är rätt gott med mat.
Kraven på att allt ska vara hemlagat kan man trots allt dra ner på och det är helt okej med att de som är gäster tar med sig rätter till bordet. Då kan man notera att det som står på bordet kanske inte alls ser exakt ut så som det gjorde på mormors eller farmors bord för några decennier sedan? Sakta smyger sig nya saker in, ibland så att vi tror att de alltid har funnits med.
Midsommar är också en tid för återsamlande i gamla hembygder och en festlighet där det ideella Sverige visar sin finaste sida. Det påstått slutna och ogästfria folket öppnar famnen till stångresning, små grodor och sång. Vackrare blir det inte.
Och det kan vara så – eller vad är er observation? – att alkoholen har fått en mindre central plats när svensken festar numera. Till sillen är dock nubben svår att avvara. Om ni tar den, i stark eller svag form, så ägna gärna en tanke åt dem som i Ukraina försvarar oss från tyranneriet. Skål för det fria Norden!
