Petter Birgersson: I en parallell verklighet har Sverige hoppat på spårvagnen mot autokrati
Fackförbundet SSR:s ordförande, Heike Erkers, jämförde under ett seminarium i Almedalen den svenska utvecklingen med DDR och förklarade att det inte bara är det som står i Tidö-avtalet som oroar utan det som står mellan raderna.
Förtroendet mellan medborgare och myndigheter är på väg att monteras ned, enligt Erkers. Stasi började också med det lilla verktyget, noterade hon och angav anmälningsplikten för offentliganställda, det SSR kallar ”angiverilagen” som exempel. Förslaget är med i utredningen om stärkt återvändandeverksamhet som ska lämnas till regeringen i november. Möjligheten för fastighetsägare att för sin och andra hyresgästers säkerhet säga upp hyreskontraktet för familjer där en eller flera medlemmar är kriminellt aktiva togs som ett annat exempel.
Resten av den inbjudna panelen stämde in och fyllde i.
Hanna Gerdes, människorättsjurist, författare och ordförande för Civil Rights Defenders, förklarade att hon ser en radikal omställning av den demokratiska rättsstaten, där helheten och inte de små förändringarna var för sig är det hotande.
Vänstertidningen ETC:s Annie Crona såg att yttrandefriheten är under attack och liberalpartisten Jan Jönsson konstaterade att samhällsklimatet förändrats med Tidö-avtalet så att den fria debatten hotas.
Centerledaren Muharrem Demirok såg ett repressivt samhälle utveckla sig och drog exemplet att han skojat med sin från Turkiet invandrade pappa om att pappan snart skulle tvingas ut från Sverige. Hans mamma hade då kommit efter honom och frågat: ”De kan väl inte kasta ut honom?”
Temperaturen under seminariet vreds upp så att det förklarades att civilsamhället är hotat, att journalistiken är hotad och att den svenska regeringen är på väg att hoppa på samma politiska spårvagn som Erdogan i Turkiet.
Till slut fick ändå liberalen Jan Jönsson från Stockholm – som är djupt kritisk till sitt partis val att ingå i Tidö-samarbetet och till sådant som anmälningsplikt – förklara att det skjuts ihjäl folk i Bredäng, där han själv bor, att gängvåldet är extremt och att den som kritiserar förslagen måste komma med egna konkreta alternativ. Jönsson konstaterade att den första säkerhetszonen, i Hageby i Norrköping, ledde till en lugnare miljö som uppskattades av de boende. Men Jönsson menade att det mest handlade om att fler poliser var på plats, vilket det alltid borde vara.
Den diskussionen slutade dock där och församlingen var överens om att Sveriges väg mot autokrati är inledd. Någon representant för regeringen eller Tidöpartierna fanns inte med i panelen.
Med 78 000 medlemmar, socionomer, beteendevetare, personalvetare med flera, har SSR ett tämligen stort inflytande, som dess företrädare vill ta tillvara politiskt. Förbundet är partipolitiskt obundet, men förklarar att det inte tvekar att ta ställning i enskilda frågor. Det är förstås helt legitimt, alldeles särskilt när det berör medlemmarnas arbeten. Därför är förändringar av sekretesslagar – att myndigheter som socialtjänst och polis ska kunna dela information med varandra på ett annat sätt än i dag – och anmälningsplikt av människor som olagligt befinner sig i Sverige, viktiga frågor.
Konsekvenserna av att dylika regler införs, eller inte införs, är värda all diskussion. I lagstiftning mot brott och i bestämmelser över reglerad invandring uppstår alltid etiska avvägningar. Men någon nedmontering av demokratin och en svensk väg mot autokrati handlar inte den borgerliga regerings politik om. Att ett fackförbund, som säger sig vara politiskt obundet, tar till sådana brösttoner – ja det gagnar knappast den demokratiska samhällsdebatt dess företrädare säger sig värna.
