Petter Birgersson: Dags att öppna munnen på dansken
Den danske förbundskaptenen för det svenska herrlandslaget i fotboll, Jon Dahl Tomasson, har blivit den som gjort engelska till det definitiva språket för det svenska landslaget i fotboll. Trots att Tomasson, uppvuxen vid Öresundskusten och tidigare tränare i MFF, förstår svenska och talar tydlig danska ställer journalister frågor på svenskinfluerad engelska och Tomasson svarar på danskinfluerad engelska.
Detta ledde för några månader sedan till en debatt i tidningar, radio och tv där en majoritet av journalister föreföll vara inne på Tomassons linje – skandinaviskt bruten engelska är grejen när svenska journalister talar med förbundskaptenen från Danmark. I dag är det inte ens självklart att den engelska konversationen översätts. För många svenskar är detta inget konstigt, danska anses obegripligt och engelska är språket som gäller som brygga när man annars inte förstår varandra.
Längre söderut i Sverige är det vanligare att förstå danska, inte minst bland dem som är uppvuxna med dansk tv och radio. Det är också troligt att det bland många äldre svenskar är ett större avstånd till engelskan än till de skandinaviska grannspråken. För jo, det finns norska dialekter som är väl så svåra som danska att förstå, och naturligtvis danska dialekter som är riktigt knepiga. Eller för den delen svenska dialekter som är svåra att greppa. Men det gäller ju alla språk, inte minst engelskan.
Det är på många sätt sorgligt att det tas för självklart att vi inte ska förstå varandra i Skandinavien på våra egna närbesläktade språk. Det har nästan blivit något att kokettera med att inte förstå danska eller ens skånska, samtidigt som det anses helt fritt att hacka på offentliga personer som inte talar engelska på det vis som anses korrekt i Stockholm. Men det är i själva verket en förlust att inte direkt kunna ta del av ett samtal på danska, om det så är på krogen eller i en dansk teveserie.
Man kan förstås välja att acceptera att engelska är det som gäller, att vi medvetet väljer bort våra grannspråk och långsamt slaktar våra egna. Men det vore ett lyft för sammanhållningen och den kulturella förståelsen mellan människor i Skandinavien om vi istället ökade förståelsen för varandras språk och värdet av våra egna.
Eftersom mycket av förståelse handlar om att exponeras för språken vore en väg att ge i uppdrag till public service-bolagen i Norden att göra fler mångspråkiga program med svenska, danska, norska och finlandssvenska. Så som en gång i tiden musikprogrammet Kontrapunkt med Sten Broman. På den tiden ansågs inte språkklyftan oöverstiglig. Det var ju dessutom en tid när också engelska fotbollstränare som kom till Sverige förväntade lära sig att tala svenska. Om Bob Houghton och Roy Hodgson kunde, så är det klart att Jon Dahl Tomasson kan.
Nordiska rådet, denna anonyma politiska sammanslutning som har till uppgift att stärka det nordiska samarbetet, borde se till att konsumenterna genom sina tv-leverantörer fick fri tillgång till grannländernas public service-kanaler. Då skulle snart fler svenskar upptäcka att danskan möjligen låter rolig men också är betydligt mustigare än svenskan. En dansk förbundskapten som brölade på danska ut på planen skulle dessutom säkert få bättre fart på den sega backlinjen.
